Jag
såg David Eugene Edwards uppträda på Södra Teatern för några år sedan ensam med
en gitarr. Det var två magiska timmar där en ensam man med sex strängar och en
religiös övertygelse trollband publiken. Det var i sin storslagenhet ändå minimalistiskt
och naket.
Jag
trodde att han skulle fortsätta på den linjen med sitt band Wovenhand. Men han
gör tvärtom. Det är fortfarande naket och passionerat men ”Refractory obdurate”
är kanske en av de mest episka plattor Wovenhand och David Eugene Edwards
någonsin presterat och då inkluderar jag 16 Horsepower i det. Det är maffiga
arrangemang med aggressivitet och melodi. Här finns beståndsdelarna från hela
Edwards historia. Ibland lutar det mot storstövlad rockmusik och ibland
reduceras soundet till banjo och lergolv. Över det svävar Edwards röst som är
hypnotiserande. Det osar svavel och botgöring. Stora svarta kors reser sig ur
marken, bergen skälver och det är kristet på ett närmast sataniskt sätt.
Jag
uppskattar Wovenhand mer nu än på tidigare plattor. Den här stora och ambitiösa
ljudsvepningen passar bandet utmärkt. Det skulle vara lätt att tappa skärpan i
en så stor musikbild men det händer aldrig. Jag har gåshud från inledningen
”Corsicana clip” via episka stycken som ”Salome” och ”Masonic youth” genom
nästan punkiga ”Field of Hedon” och träskbanjon i titelspåret till avslutningen
med ”Hiss” och ”El-bow”. Dessa är mer besläktade med Nick Caves tidiga 90-tal
än något annat. Det är magiskt rakt igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar