Wovenhand – Refractory Obdurate

Jag såg David Eugene Edwards uppträda på Södra Teatern för några år sedan ensam med en gitarr. Det var två magiska timmar där en ensam man med sex strängar och en religiös övertygelse trollband publiken. Det var i sin storslagenhet ändå minimalistiskt och naket.

 

Jag trodde att han skulle fortsätta på den linjen med sitt band Wovenhand. Men han gör tvärtom. Det är fortfarande naket och passionerat men ”Refractory obdurate” är kanske en av de mest episka plattor Wovenhand och David Eugene Edwards någonsin presterat och då inkluderar jag 16 Horsepower i det. Det är maffiga arrangemang med aggressivitet och melodi. Här finns beståndsdelarna från hela Edwards historia. Ibland lutar det mot storstövlad rockmusik och ibland reduceras soundet till banjo och lergolv. Över det svävar Edwards röst som är hypnotiserande. Det osar svavel och botgöring. Stora svarta kors reser sig ur marken, bergen skälver och det är kristet på ett närmast sataniskt sätt. 

 

Jag uppskattar Wovenhand mer nu än på tidigare plattor. Den här stora och ambitiösa ljudsvepningen passar bandet utmärkt. Det skulle vara lätt att tappa skärpan i en så stor musikbild men det händer aldrig. Jag har gåshud från inledningen ”Corsicana clip” via episka stycken som ”Salome” och ”Masonic youth” genom nästan punkiga ”Field of Hedon” och träskbanjon i titelspåret till avslutningen med ”Hiss” och ”El-bow”. Dessa är mer besläktade med Nick Caves tidiga 90-tal än något annat. Det är magiskt rakt igenom.

Doom: Mammoth Storm - Rites of ascension

Mammoth Storm ­- Rites of ascension (Napalm)

Från de värmlänska skogarna kommer ett oroväckande muller. Ett muller som ekar doom över
sjöar och skogar. Mammoth Storm har gett sig till känna via en demo och den självutgivna digitala
ep:n "Rites of ascension" under åren 2013 och så sent som januari 2014. Sen upptäcktes dom av
Napalm som nu ger ut alla fyra låtar under den sistnämnda titeln på en fyrspårs ep bland annat i en
rad olika smakfulla vinylutgåvor som är brukligt idag. Det kliar i diskofilens fingrar vid åsynen av
de läckert färgade diskarna.

Men det kliar också i köpfingrarna för innehållets skull om man är det minsta intreserad av doom i
den tyngre skolan. Tänk er Kongh korsat med Electric Wizard ungefär. I dessa trakter har ni
Mammoth Storm. Det är mäktiga och episka riff som har en liten vass egg av sludge men ändå
med känsla för melodi. Det är imponerande särskillt om man ser till bandets korta historia som tog
sin början 2012. Att hitta ett musikaliskt uttryck och mognad är svårt på kort tid men här finns en
känsla av att kemin stämmer i trion på ett underbart vackert vis.

De två låtarna från det senaste släppet är de som imponerar mest. Titelspåret är kargt och hårt
inledningsvis men öppnar upp mot slutet i något mer lättillgängligt. Gitarrernas riff och melodier
skär genom luften med välsipade klingor. "Obscure horizon" är något mer följsam och enklare att
ta till sig direkt men som blir mer komplex ju längre man lyssnar på den. De äldre spåren
"Volcanic winter" och "Yersinia pestis" håller även de hög kvalité men här märks det att det
spretar mer i låtbyggandet.

Helheten är dock överväldigande. Vetskapen om att det här bandet endast är i begynnelsen av sin
karriär är kittlande. Jag har stora förhoppningar och förväntningar på Mammoth Storm som jag
hoppas ska infrias på den kommande fullängdaren.

Lyssna/köp: http://mammothstorm.bandcamp.com/

Obey: Monolord - "Empress rising"

Vi dyrkar Riffet. Det där allomfattande Riffet som är meningen med all rockmusik oavsett genre. Riffet finns alltid där och hur många riff vi än har hört så kräver vi alltid mer. Riffet återuppstår om och om igen. Som när jag hör Monolords inledande titelspår på debutalbumet. Då känns det återigen som om jag aldrig har hört ett enda riff i hela mitt liv. Den där olycksbådande inledningen som övergår i ett åskliknande fuzzinferno är makalös. Soundet är mörkt och murrigt samtidigt som blytyngden sitter med kedjor runt fötterna och drar ner mig i basregistrets avgrund. Där nere väntar Cthulhu eller vad som nu bor i den lågfrekventa graven.

Den efterföljande instrumentalen "Audhumbla" låter den djupt fuzzdistade gitarren spela fritt mot basgångar som skakar både husgrunder och takpannor. Geezer Butlers oheliga fyra strängar svävar över introt till "Harbringer of death" som i övrigt låter som ett nedstämt och pårökt Black Sabbath i en positiv bemärkelse. Det hela känns ockult och som en ritual. En ritual som fortsätter genom "Icon" och avslutningen "Watchers of the waste". Det är essensen av Electric Wizard och Black Sabbath som mjölkas ur källan där Monolord hämtar sin kraft.

 

Det är en fullständingt magisk debut detta svenska band presterat. Ambitionen var att skapa doom och med det har man lyckats. Men man har även varsamt penslat psykedeliska strimmor i den svarta metallen man har gjutit på årets i särklass tyngsta vinylsläpp alla kategorier. Detta är en platta ingen som gillar doom får missa. Ja egentligen får ingen missa denna platta oavsett vad man lyssnar på. Ety år 2014 är inte bara ett nådens år. Det är Monolords år.