Vi dyrkar Riffet. Det där allomfattande Riffet som är meningen med all rockmusik oavsett genre. Riffet finns alltid där och hur många riff vi än har hört så kräver vi alltid mer. Riffet återuppstår om och om igen. Som när jag hör Monolords inledande titelspår på debutalbumet. Då känns det återigen som om jag aldrig har hört ett enda riff i hela mitt liv. Den där olycksbådande inledningen som övergår i ett åskliknande fuzzinferno är makalös. Soundet är mörkt och murrigt samtidigt som blytyngden sitter med kedjor runt fötterna och drar ner mig i basregistrets avgrund. Där nere väntar Cthulhu eller vad som nu bor i den lågfrekventa graven.
Den efterföljande instrumentalen "Audhumbla" låter den djupt fuzzdistade gitarren spela fritt mot basgångar som skakar både husgrunder och takpannor. Geezer Butlers oheliga fyra strängar svävar över introt till "Harbringer of death" som i övrigt låter som ett nedstämt och pårökt Black Sabbath i en positiv bemärkelse. Det hela känns ockult och som en ritual. En ritual som fortsätter genom "Icon" och avslutningen "Watchers of the waste". Det är essensen av Electric Wizard och Black Sabbath som mjölkas ur källan där Monolord hämtar sin kraft.
Det är en fullständingt magisk debut detta svenska band presterat. Ambitionen var att skapa doom och med det har man lyckats. Men man har även varsamt penslat psykedeliska strimmor i den svarta metallen man har gjutit på årets i särklass tyngsta vinylsläpp alla kategorier. Detta är en platta ingen som gillar doom får missa. Ja egentligen får ingen missa denna platta oavsett vad man lyssnar på. Ety år 2014 är inte bara ett nådens år. Det är Monolords år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar